Sci-fi vs framtiden
Man har studerat mycket kring detta och i teoretisk sett kan dessa hål existera. Man har däremot inte hittat några än. Låt oss säga att vi gör det en dag. Då är det största problemet att hålla dem öppna länge nog för att ta sig igenom det. Enligt fysikerna kan detta vara genomförbart med så kallad exotisk materia (negativ energi)- något som man inte har skapat ännu. Alltså kan det vara möjligt att resa genom rumtiden och hamna i en annan del av universum under en kortare tidsperiod.
Kommer ihåg att jag har skrivit om detta tidigare. Om jag nu minns rätt så gällde det astronauter som skulle skickas till Jupiter, men jag kan ha fel. Detta är precis om det låter, man lägger astronauter i en konstgjord dvala så att de kan resa långt. År 2005 lyckades en grupp läkare vid ett universitetssjukhus i Boston lägga grisar i dvala genom att tappa av hälften av deras blod och ersätta det med en nedkylt saltlösning. Denna metod testades 200 gånger och i 90 % av fallen vad det en framgång. När grisarna vaknade igen så var de oskadda. Alltså kan astronauterna sova under hela resan så att de slipper tänka på föda och annat, något som gör resan mycket billigare. Kanske blir detta möjligt
Det här har många av er sett på filmer och säkert läst om. Med teleportering kan transportmedel helt undervaras- istället löses personerna upp, medan information om deras uppbyggnad blixtsnabbt sänds dit de är på väg.
Enligt vetenskapliga beräkningar krävs det någon form av bredbandsförbindelse för att sända iväg endast en person. En människa upptar ca 900 miljoner gigabytes, vilken siffra! Med en vanlig internetförbindelse på 10 gb/s skulle det ta 23 år att skicka ett mejl med en bifogad människa. Jag vet inte vad ni tycker, men att skicka en person som mail låter bisarrt! Till det kommer problemen med att ta isär en människa och att sedan sätta ihop den igen. På Niels Bohr-institutet i Köpenhamn lyckas forskarna dock genomföra ett slags teleportation med hjälp av en ljusstråle år 2006. Här kan ni läsa mer om det.
Frågan är då, vill man eller vill man inte leva i all evighet? Jag svarar JA, definitivt! Tänk vad mycket man får vara med om, hur mycket man kommer att få se. Dock blir jag lite skeptisk samtidigt, speciellt när jag tänker på apokalypsen och att få uppleva den.
Man har i alla fall forskat kring en manet vid namn Turritopsis dohrnii och dess förmåga att aldrig dö. Djuret blev bara yngre,, då cellerna transformerade sig själva. 25 år senare arbetar forskarna fortfarande på att knäcka manetens gåta. Lyckas man med det så kan människan i framtiden föryngra sig själva och på det sättet få ett evigt liv. Några forskare tror även att om vi i framtiden kanske kommer att kunna kontrollera de funktioner i cellerna som bestämmer hur gamla vi blir.
Vetenskapsmän som inspirerar. #2 AndreasJohnsson
Hej alla rymdintresserade!
Intresset för naturvetenskap växte under högstadiet och inför gymnasievalet blev det naturvetenskapligt program i Karlstad. Även om biologi och naturkunskap var hemskt spännande så upplevde jag kemi och matte speciellt besvärande. Fysik var kul, men de frågor inom astronomi jag var intresserade av togs sällan upp och belystes bara i ett kort kapitel i kursboken. Det kändes som om rymden verkligen var onåbar och enbart något för mina egna tankar och drömmar. Det hindrade mig dock inte från att skriva mitt avslutande specialarbete (som det hette då) om planeten Mars. Inte visste jag då att vår röda granne skulle forma mitt framtida yrke och ambitioner så till den milda grad att den nu varit ett heltidsjobb i över fem år!
Hur hamnade jag då här? Vägen må ha varit lite brokig men magkänslan pekade trots allt i samma riktning hela vägen. På Karlstad universitetet valde jag en ingenjörsinriktning mot geografiska informationssystem (GIS). Det är en utbildning som varvar teknik och framförallt geovetenskap. Inom GIS arbetar man med lägesbundna data som enklast beskrivas som interaktiva digitala kartor. GIS är ett viktigt verktyg, men jag insåg snart att mitt intresse främst var geovetenskap. Nära min examen upptäckte jag möjligheten att bygga på utbildningen med en magisterexamen inom naturgeografi via Göteborgs universitet. Ämnet naturgeografi behandlar alla de processer som verkan mellan landskap och atmosfär över korta och långa tidsperspektiv. Några exempel på naturgeografiska frågor är; vilka områden riskerar jordskred med ökad nederbörd; vilka kustnära städer kommer att svämmas över vid en höjning av havsnivån osv. Ämnet är av gammal tradition uppdelat i klimatologi (studier av vädret över längre tid) samt geomorfologi som behandlar landskapets utveckling. Kurserna jag läste var spännande, men så klart jordbundna. Mina föreläsare såg dock inget problem i att jag valde att skriva mina rapporter om extraterrestra landskap och klimat, som t.ex. Venus heta klimat och Mars frusna landskap. Detta var något jag var helt ensam om. När jag sedan stod inför valet att skriva mitt examensarbete så vågade jag inte tro att något annat än Jorden var att tänka på. Examensarbetet tar ju trots allt en hel termin (ibland längre) att färdigställa och det kräver en hel del tid och även en handledare som är insatt i ämnet. Någon sådan expertis fanns inte på min institution.
Min handledare hade dock sett min entusiasm vid tidigare arbeten om Mars och vågade därför uppmuntra mig att försöka mig på ett examensarbete. Sagt och gjort, jag valde att göra ett arbete om Mars men vart skulle jag börja? Hur får jag tillgång till data? Kan jag hitta någon som vill ställa upp som mentor/handledare som kan ämnet? Jag beslutade mig för att helt enkelt skriva till så många internationellt kända forskare jag kunde och fråga om de kunde vara ett stöd. Adresserna hittade jag på de vetenskapliga artiklar jag använt i mina rapporter. Till min stora förvåning fick jag
många positiva svar! Närmast mitt eget intresse var Professor Jack Mustard på Brown University i USA, som är en världsledande marsforskare. Han hade arbetet med Mars landskapsutveckling i många år och tyckte mina frågeställningar var intressanta. Med Jacks hjälp kunde jag nu nå de relevanta data som behövdes för arbetet. All planetär data finns faktiskt gratis och lätt tillgänglig på nätet, bara man vet vart man skall söka. Examensarbetet blev en mycket spännande resa och det var kittlande att studera alla dessa satellitbilder av en annan värld. Mars visar på många likheter, men också besynnerliga olikheter. Varje bild som laddades ner var en upptäcktsresa! Vad skulle jag få se nu? Tanken på att bara en handfull forskare hade sett dessa bilder innan gjorde upptäckarglädjen ännu större.
Under arbetets gång erhöll jag ett resebidrag från Rymdstyrelsen för att besöka Brown University. På universitetet var väggarna täckta av bilder av andra planeter och månar. På kontoren satt folk som arbetade med att studera t.ex. Venus, Mars, Merkurius eller Saturnus måne Titan osv. Möjligheten att kunna jobba med detta kändes svindlande! Skulle jag kunna göra detta i Sverige efter min examen?
I Sverige fanns vid tiden inget nätverk för studier av planetära landskap. Än i dag är det framförallt Mars och Venus atmosfärer som står i fokus för den forskargrupp i Kiruna som använder ASPERA-instrumenten ombord på Mars- och Venus Express. Jag hade dock skaffat mig viktiga internationella kontakter inom ämnet och beslöt mig för att söka forskningsmedel via Rymdstyrelsen. Min första ansökan var dock full av nybörjarfel och jag fick avslag. Men trägen vinner och min andra ansökan gick igenom! Då hade jag jobbat som säljare på Åhléns City i Göteborg i väntan på beslut.
Tiden som doktorand är krävande men oerhört stimulerande och rolig. Det finns ingen ”instruktionsbok” utan problem får lösas på egen hand eller i diskussion med handledare och kollegor. Inledningsvis gick mycket tid till att få grepp om vad andra forskargrupper jobbade med. Jag ville ju inte sitta med ett projekt som någon hade chansen att hinna före med. Nu är jag involverad i ett projekt med tyska forskare. Inom projektet arbetar vi med Svalbard som en ”referensmiljö” för de nordliga och sydliga landskap vi studerar på Mars. I dessa områden ser vi landskapsformer som visar slående likheter med vad som finns på Svalbard. Det finns även andra likheter och det är det markbundna frusna vattnet (permafrost) och att det är torrt och kallt. Jämförelserna gör att vi kan dra slutsatser om de troligaste processerna som verkar/verkat på Mars. Projektet gör också att jag sedan 2007 haft den stora förmånen att få åka på fältarbete till Svalbard. Svalbard har ett fantastiskt landskap med glaciärer, platåberg och svindlande vyer samt en oerhört spännande geologi. Svalbard har för länge sedan varit både lummig tropisk skog och grund havsbotten. Paleontologer gräver ut nya marina reptiler varje år. Några är 7-10 m långa och förra året hade jag lyckan att få se några av dessa på utgrävningsplatsen. Då slogs jag plötsligt av insikten att jag upplevde mina två största barndomsintressen, rymdforskning och dinosaurier i en och samma stund (ok vän av ordning, de är visserligen reptiler men de levde i alla fall samtidigt som dinosaurierna:)
Mitt råd är att följa ditt intresse och lyssna till din magkänsla, var ihärdig, ha stort tålamod och våga fråga. Om du är intresserade av solsystemets planeter så är geovetenskap en utmärkt ingång på universitet. Även om specifika planetära kurser är få i Sverige så finns det möjlighet att söka och studera vid sommarskolor i Österrike, USA och Holland med inriktning planetär vetenskap. Utbytesprogram med europeiska universitet kan säkert också leda till planetära kurser om man tittar noga. Forskargrupper i utlandet kan också vara öppna för examensarbetare om man bara frågar dem.
Lycka till!
Andreas
Ett stort tack Andreas som ställde upp!
Vetenskapsmän som inspirerar. #1 Carina Persson
Ända sedan jag var liten har oändligheten och andra världar fascinerat mig. För mig räckte det med en enda blick på stjärnhimlen för att bli fast. Bara blotta tanken på att varenda liten prick som lyser på natten är en stjärna långt, långt bort är helt magisk. Och när man börjar fundera så slutar aldrig frågorna att komma: Finns det en början och finns det ett slut? Varför lyser stjärnor, finns det andra planeter än de i vårt solsystem, finns det liv därute någonstans? Och om det finns liv därute – varför har ”de” inte hört av sig? Kan tystnaden vara en bekräftelse på att vi är helt ensamma i universum, eller kan det finnas andra orsaker. Men hur i all världen gör man för att forska om universum? Vi kan ju inte direkt åka till andra stjärnor, planeter och galaxer för att studera dem, förutom att skicka rymdsonder inom vårt eget solsystem.
För att bli astronom så behöver man gedigna kunskaper i fysik och matematik. Astronomer idag står idag inte direkt och tittar i kikare på stjärnor för att forska, utan det är komplicerade arbeten mestadels framför en dator. Och när man gör observationer så använder man datorer till detta också. Jag själv får just nu t ex data från ett rymdteleskop och jag hämtar dessa data från en databas i Holland med min dator.
Även om mitt intresse väcktes redan som liten så har ändå min väg till att bli astronom varit långt ifrån rak. Fysik och kemi tyckte jag kändes obegripligt och tråkigt i grundskolan och jag trodde aldrig att jag hade kapacitet att bli en forskare. Det var inte förrän efter att jag haft ett flertal olika jobb bland annat inom media och lokal-tv och gått en ettårig teaterskola och dessutom fått fyra barn (varav det sista barnet föddes medan jag pluggade på naturvetenskapligt basår och hon var med mig varenda dag till skolan sitt första halvår) som jag började förstå att det där med fysik är ju faktiskt inte omöjligt att förstå. Det är dessutom ett helt fantastiskt ämne! Så det var inte förrän jag var 35 år och ensamstående 4-barnsmamma som jag tog beslutet att flytta till Uppsala med barnen och börja plugga på matematik-naturvetenskapliga programmet med astronomi som inriktning. När jag blev klar hade jag den stora turen att få en doktorandplats på Chalmers med arbetsplats på Onsala rymdobservatorium utanför Göteborg. Och här är jag fortfarande kvar. Jag disputerade 2009 och har under 2010-2013 lyckats få forskningsanslag från svenska rymdstyrelsen och håller just nu på att forska med data från rymdteleskopet Herschel. Det tog tid innan jag kom så här långt. Och det var fruktansvärt tufft och slitsamt. Men – jag ångrar verkligen ingenting. Man kan inte ha ett bättre jobb eller arbetsplats! Det här är verkligen mitt drömjobb!
Jag tackar Carina och önskar henne lycka till med allt!