heeeeej alla!

 

Nu är jag i hemma igen och jag ska berätta ALLT till er. Prepare...

 

För ca ett år sen träffade jag Charles Duke, en Apollo 16 astronaut. Efter det lovade jag mig själv att en dag träffa Buzz Aldrin, och bestämde mig för att det måste hända så snart som möjligt. Om ni vill läsa hela inlägget som jag skrev efter att ha träffat Charles Duke så kan ni göra det här. Han var faktiskt också där tro det eller ej! Det fanns ett par astronauter på plats. 

 

För ca 2 månader sen, lite mer kanske, så fick jag reda på att Buzz Aldrin planerade på att skriva autografer och fotas med fans i Birmingham, England. När jag såg det så blev jag riktigt glad, för jag har faktiskt tänkt att åka hela vägen till USA bara för att få träffa honom. England är mycket närmare Sverige, så jag tvekade inte en sekund. Jag bestämde mig för att jag ville bli fotad med honom, för man fick välja mellan foto eller autograf. Ett foto med honom var en självklarhet...

 

Igår var det äntligen dags, dagen jag hade väntat på i veckor. När jag väl var på hotellet där han skulle vara så började jag bli nervös, då menar jag nervös. Jag såg en lång kö, den måste ha varit runt 80 meter kanske. Gick förbi kön och såg en skymt av Buzz Aldrin och där kände jag hur hjärtat slog extra slag. Gick och ställde mig i kö och försökte att vara lugnt och sansad. Det gick sådär, själva väntandet var en plåga. Fick stå i kö i 1 timme ungefär. 1 timme kändes som 2. 

Sen var det dags, snart var det min tur. Alla köade för att få komma in i studion och fotas med honom. Det hela gick väldigt snabbt, man gick in runt 6 pers åt gången. Man fick gå fram till honom, fotas och sen fick man fotot utskrivet. Det fanns ingen tid för prat eller annat tråkigt nog!

 

När jag var ungefär 10:e personen i kön så började känslorna välla fram. Mina ögon fylldes av tårar och en man i kön försökte lugna ner mig.Även personalen försökte göra det men jag kände hur jag bara ville gråta. Jag fick kämpa en hel del för att inte gråta faktiskt. Ville inte ha röda ögon på fotot.
Sen var det min tur och då rann en tår. Jag gick fram och tog två foton med honom, även om man bara fick ta ett. Efter det rann tårarna och då menar jag RANN! Buzz Aldrin tröstade mig och kramade mig. Sen fick jag gå åt sidan och där grät jag som en 5 åring hahah. Personalen försökte verkligen få mig att bli lugn, men det gick inte. Jag hyperventilerade och grät samtidigt, var faktiskt rädd för att svimma. Det kanske låter löjligt men Buzz Aldrin förändrade mitt liv när jag var 13 år (läs: Om mig). 

 

Mannen som från början stod i kö med mig och tröstade mig bad mig att vänta. Sen gick han fram till en pojke och tog en ask från honom. I asken fanns det måndamm och mannen tog min tumme och pressade den i måndammet. Sen sa han: torka fingret på ett papper. Jag gjorde det och nu har jag ett papper med måndamm på.

 

Jag stod fortfarande där i studion, gråtandes och frågade personalen ifall jag fick ge ett brev till Buzz Aldrin. Hon gick då fram till hans livvakt och viskade i hans öra i 30 sekunder. Sen sa hon: ge mig brevet, vakten ska lägga det i Buzz Aldrins väska. Jag blev jätteglad och tackade henne. Nu har Buzz Aldrin mitt fina brev + mina kontaktuppgifter. Inte för att han kommer att kontakta mig, jag skrev brevet eftersom att jag ville visa att jag existerar och är hans största fan. Hoppas verkligen på att han har läst det, eller kommer att läsa det!!

 

 

Hej alla!
Jag måste få säga att gårdagen kommer att vara något jag sent kommer att glömma. Jag var inte så nervös från början faktiskt, konstigt nog. Men när jag väl var framme i Tekniska museet så började hjärtat klappa hårdare.
Jag var ganska tidig där, så jag gick runt och kollade på deras rymdutställning (för andra gången). 

Klockan halv 1 var det dags att gå till hörsalen. Jag fick en reserverad plats, så jag sprang och satt mig längst fram. Då skulle han vara 1 meter ifrån mig, vilket skulle ge mig chansen att ta bättre bilder.
Föreläsningen började kl 13, och när han presenterades och kom in så fick jag världens största leende på läpparna. Vilken lycka jag kände där, det går faktiskt inte att beskriva. Apollo programmet formade mig till den person jag är idag, så att få träffa en Apollo astronaut var något extra.-

Han startade med att presentera sig själv, sen så började han tala om sin barndom, vilken utbildning han valde, hur det kändes att få sitta i rymdfärjan, hur det var på månen osv. Och han skämtade emellan, vilket fick publiken att skratta. 
Charles Duke var väldigt charmig och det var otroligt intressant att lyssna på honom. 2 timmar kändes som 1 timme, det gick väldigt snabbt. Jag satt och log som en galning under hela föreläsningen, och varje gång vi fick ögonkontakt så började han le lite. Jag måste ha sett läskig ut, men jag var ju hur glad som helst.

Sen fick publiken ställa frågor, och han svarade gladeligen på alla. Sen var det dags för signering och man fick fotas med honom. Jag fotades med honom när alla stack, för det var många som trängdes. Han signerade även fotot som jag framkallade några dagar innan. Och sen var allt slut.

Allt var försenat, och jag fick tråkigt nog inte intervjua honom. Jag ville det verkligen, men dem hade bråttom. Men jag är inte bitter, bara att få träffa honom räckte för mig. Jag filmade en liten bit av hans föreläsning, kommer att ladda upp den senare.

Den här träffen var exakt vad jag behövde just nu. För nu har jag en ny dröm som jag SKA förverkliga. Jag ska kämpa för den. Drömmen är att få träffa Apollo 11 astronauten Buzz Aldrin, mannen som fick mig astronomiintresserad. Jag ska få den förverkligad inom de närmste åren. Wait and see.. ;)


Bad honom att skriva "Failure is not an option" också.

För jag har träffat en Apollo astronaut! Mer om det imorgon, tillsammans med en video som jag ska fixa. Nu ska jag ZzzZzz:a!

Så, här har ni intervjun. Som sagt, jag var NERVÖS. Inte lite heller. Så please, tänk på det;). Kameran är inte världens bästa heller, men den fick duga. Ni kanske också behöver höja lite, för att höra något. Enjoy!


P.s. Idag tittar alla på tv. Kanske ser ni ett bekant ansikte? d.s.

Heeej alla!
Sitter i hotellrummet, och somnar på tangentbordet snart. Kanske för att jag sov i 5 timmar igår. Allt jag tänkte på var Sthlm och Christer Fuglesang. Här får ni se en bild på oss. Intervjun ska redigeras lite (om jag kan) och laddas säkert upp imorgon eller på måndag.
God natt alla!!

Christer Fuglesang: Lugn. Jag: trött, nervös och fnittrig hehe.

HEJ ALLA!
jAG HAR VÄRLDENS BÄSTA NYHETER. PÅ LÖRDAG SKA JAG TILL STOCKHOLM OCH VARA MED I EN PRESSKONFERENS DÄR CHRISTER ÄR MED BLAND ANNAT. EFTER DET SKA JAG INTERVJUA HONOM!! INGEN ANNAN MEDIA SKA DÅ VARA DÄR NÄR JAG GÖR DET. FÖRSTÅR NI HUR GLAD JAG ÄR ELLER!?!?!
JAG SKULLE EGENTLIGEN TILL PRESSKONFERENSEN BARA, MEN NU FÅR JAG ÄVEN STÄLLA FRÅGOR TILL HONOM. KOMMER ÄVEN ATT BE OM AUTOGRAF (HAN FÅR SIGNERA MIN ALISSÉ T-SHIRT) OCH TA BILDER MED HONOM! TACK RYMDSTYRELSEN FÖR INBJUDAN!!!!

NU TILL ER DÅ. OM NI HAR NÅGRA/NÅGON FRÅGA TILL CHRISTER, STÄLL DEN HÄR. JAG KOMMER PÅ LÖRDAG MORGON ATT VÄLJA ETT PAR STYCKEN. JAG SKA SJÄLVKLART FILMA INTERVJUN OCH LADDA UPP DEN HÄR. STÄLL LITE ROLIGA FRÅGOR NU HEHE :). 
 
En annan rolig grej, jag ska till Rymdgymnasiet i Kiruna imorgon och föreläsa om Exoplaneter! Kommer att bli hur kul som hellst. Sist jag var där var jag 15 år. Skulle även till Esrange, men nu när det här dök upp så skiter jag fullständigt i det hehe. Ska endå dit på våren med min klass.

Nä, nu måste jag sansa mig. Jag sitter här och skriker/hoppar av lycka. Min mamma tycker att jag är galen!

 
Säg mig, finns det en större Christer-fan än mig?

p.s. det här är inte mitt hemliga projekt. Ingenting att göra med det jag gjorde i Sthlm för några dagar sedan. d.s.

Jag vill verkligen träffa Christer Fuglesang igen! Han var hur snäll som helst!  Jag vill bara till USA och se hans uppskjutning. Om det endå hade varit så enkelt! ååååå. God natt alla!