heeeeej alla!

 

Nu är jag i hemma igen och jag ska berätta ALLT till er. Prepare...

 

För ca ett år sen träffade jag Charles Duke, en Apollo 16 astronaut. Efter det lovade jag mig själv att en dag träffa Buzz Aldrin, och bestämde mig för att det måste hända så snart som möjligt. Om ni vill läsa hela inlägget som jag skrev efter att ha träffat Charles Duke så kan ni göra det här. Han var faktiskt också där tro det eller ej! Det fanns ett par astronauter på plats. 

 

För ca 2 månader sen, lite mer kanske, så fick jag reda på att Buzz Aldrin planerade på att skriva autografer och fotas med fans i Birmingham, England. När jag såg det så blev jag riktigt glad, för jag har faktiskt tänkt att åka hela vägen till USA bara för att få träffa honom. England är mycket närmare Sverige, så jag tvekade inte en sekund. Jag bestämde mig för att jag ville bli fotad med honom, för man fick välja mellan foto eller autograf. Ett foto med honom var en självklarhet...

 

Igår var det äntligen dags, dagen jag hade väntat på i veckor. När jag väl var på hotellet där han skulle vara så började jag bli nervös, då menar jag nervös. Jag såg en lång kö, den måste ha varit runt 80 meter kanske. Gick förbi kön och såg en skymt av Buzz Aldrin och där kände jag hur hjärtat slog extra slag. Gick och ställde mig i kö och försökte att vara lugnt och sansad. Det gick sådär, själva väntandet var en plåga. Fick stå i kö i 1 timme ungefär. 1 timme kändes som 2. 

Sen var det dags, snart var det min tur. Alla köade för att få komma in i studion och fotas med honom. Det hela gick väldigt snabbt, man gick in runt 6 pers åt gången. Man fick gå fram till honom, fotas och sen fick man fotot utskrivet. Det fanns ingen tid för prat eller annat tråkigt nog!

 

När jag var ungefär 10:e personen i kön så började känslorna välla fram. Mina ögon fylldes av tårar och en man i kön försökte lugna ner mig.Även personalen försökte göra det men jag kände hur jag bara ville gråta. Jag fick kämpa en hel del för att inte gråta faktiskt. Ville inte ha röda ögon på fotot.
Sen var det min tur och då rann en tår. Jag gick fram och tog två foton med honom, även om man bara fick ta ett. Efter det rann tårarna och då menar jag RANN! Buzz Aldrin tröstade mig och kramade mig. Sen fick jag gå åt sidan och där grät jag som en 5 åring hahah. Personalen försökte verkligen få mig att bli lugn, men det gick inte. Jag hyperventilerade och grät samtidigt, var faktiskt rädd för att svimma. Det kanske låter löjligt men Buzz Aldrin förändrade mitt liv när jag var 13 år (läs: Om mig). 

 

Mannen som från början stod i kö med mig och tröstade mig bad mig att vänta. Sen gick han fram till en pojke och tog en ask från honom. I asken fanns det måndamm och mannen tog min tumme och pressade den i måndammet. Sen sa han: torka fingret på ett papper. Jag gjorde det och nu har jag ett papper med måndamm på.

 

Jag stod fortfarande där i studion, gråtandes och frågade personalen ifall jag fick ge ett brev till Buzz Aldrin. Hon gick då fram till hans livvakt och viskade i hans öra i 30 sekunder. Sen sa hon: ge mig brevet, vakten ska lägga det i Buzz Aldrins väska. Jag blev jätteglad och tackade henne. Nu har Buzz Aldrin mitt fina brev + mina kontaktuppgifter. Inte för att han kommer att kontakta mig, jag skrev brevet eftersom att jag ville visa att jag existerar och är hans största fan. Hoppas verkligen på att han har läst det, eller kommer att läsa det!!